Ringduvan är helt enkelt där vi människor är och i och med det stora antalet som finns kan vi med rätta kalla den för den vanligaste duvan. Även storleken hjälper förstås till att vi ofta lägger märke till duvan – det är inte ovanligt att kroppslängden mäter hela 45 cm!
Störst chans att hitta ett bo från ringduvan är i täta barrträd där själva boet är gjort av kvistar. I boet kan vi sedan hitta vita ägg som är åt det ovala hållet. Det vanligaste är att det är två ägg som sedan ruvas i knappt 20 dagar. Lägg på cirka en vecka på det för att få ett hum om när ungarna är redo att flyga sin kos. Ibland återanvänds boet och honan lägger ägg där ett par gånger till.
Ringduvan kan kännas igen på ett femstavigt hoande som hörs extra tydligt runt häckningsperioden. Sångmelodin är som bekant inte helt lätt att beskriva i skrift, men lyssna efter ”ko-ko-koo, kåå-kåå” med betong på första ko.
Lyssna även lite extra efter vingar som slås ihop när ringduvan flyger iväg. Ett klatschigt ljud kan då observeras.
Ringduvans huvudföda är växtföda, exempelvis frön, bär, spannmål och skott. Duvans förtäring kan också bestå av maskar och sniglar, såväl som ekollon och bokollon. I städerna anpassar sig den efter miljön och kan äta rester som tappats eller slängts av människor.
När ringduvorna precis har fötts är kosten för ungarna duvmjölk, en vätska från honans krävkörtel. Sedan går kosten succesivt över till växtföda.
Till största del är det fält och åkrar som dessa duvor har som primärt ”matbord”. Det är därför en vanlig syn att få syn på duvorna när de dyker ned och tar för sig av åkrarnas utsäde.
Röster har höjts att ringduvan är ett skadedjur som tar utsädet på åkrarna och tackar för maten genom att smutsa ned grödorna, vilket såklart inte är populärt då det leder till ekonomiska skador för odlarna.
Vi startar med att jämföra de båda duvornas läten. Som vi var inne på ovan kan vi höra att ringduvan är i närheten genom ett femstavigt hoande. Skogsduvan gör sig däremot hörd genom ett upprepande ”hu”.
Vi vill dock kasta in en brasklapp här. Det är inte ovanligt att ringduvan under häckning ger ifrån sig ett ”hoo-hroo”, ett tvåstavigt läte som lätt kan förknippas med skogsduvans läte. Här gäller det att spetsa öronen rejält för att inte förväxla ljuden!
Om vi går över till utseendet börjar vi med de mest iögonfallande: den vita halsfläcken på båda sidor halsen. Detta är det mest utstående kännetecknet du kan kolla efter för att skilja ringduvan och skogsduvan åt.
Även här vill vi ta tillfället i akt att slänga in en ”tänk på” -notering. I ung ålder (upp till sex månader) har ringduvan inga vita fläckar på halsen utan de kommer med åldern. Innan fläckarna hunnit komma och duvan inte är färdigväxt, finns det därför en risk att förväxla de både duvorna. Något att lägga märke till i ung ålder hos ringduvan är istället rosa inslag i dräkten.
Jakt på ringduvor med hjälp av hundar är en aktivitet som kräver både skicklighet och samarbete. Ringduvan som är känd för sin snabba flykt och sin förmåga att smälta in i miljön, erbjuder en utmanande upplevelse under fågeljakt med hund. Jakthundar, särskilt de av stötande slag som spaniels och retrievers, är väl lämpade för denna typ av jakt. Dessa hundar tränas för att söka effektivt i tät vegetation, där ringduvorna ofta gömmer sig.
När en ringduva upptäcks, använder hunden sin förmåga att stöta fram fågeln, vilket ger jägaren en möjlighet att avfyra ett skott. Det är en konst att samarbeta med hunden, där jägaren måste kunna tolka hundens signaler och rörelser. Jakt på ringduvor med hund är en tradition som värderar samarbete, skicklighet och respekt för naturens balans.
Det finns många frågor och funderingar kring duvor och jakt har vi samlat de mest ställda frågorna på vår sida om duvjakt. Häng med och få mer insyn i detta ämne!
Copyright © All Rights Reserved