Våra tamduvor som numera främst bygger bon inne i städerna, härstammar från klippduvan som är van att häcka vid klippavsatser eller hål i berg. Trots att tamduvan kommer från klippduvan, kan skillnader i fjäderdräkten förekomma i många varianter men det vanligaste är att den har ett par breda svarta vingband som kännetecken. Detta är det största tecknet att spana efter om man vill skilja på ringduvan som jagas brett över hela landet. Undersidan på vingarna är vita och skogsduvan, som fortfarande är fridlyst, har grå undersidor. Dessa skillnader är viktiga att studera när man jagar duvor. Tamduvor finns även i bruna, svarta och röda varianter.

Häckningsplatser

Eftersom tamduvan har flyttat in till städerna, kan man ofta se hur de bygger bon under broar, i byggnader, under taken och överallt där det finns håligheter. Anledningen till att de kallas tamduvor, är att de inte alls är rädda för människan och har blivit domesticerade sedan ett par tusen år tillbaka. I övrigt äter den samma föda som de övriga duvarterna och bildar par för livet, men i städerna livnär den sig på avfall, bröd och människoföda och är föga uppskattade av stadsborna själva.

Jakt på tamduva

Man jagar inte tamduvor för födans skull utan enbart för skyddsjakt, vilken får bedrivas året runt om den kommer in i gårdar och på fält. Eftersom det finns så många av dem, kan de lätt orsaka skada på grödor och växtlighet och smutsa ned med sin avföring. Skyddsjakt sker då på den enskildes initiativ eller genom kommunen som anser att det är angeläget att få bukt med större grupper som stör friden eller förstör på allmänna platser. Tamduvan eller stadsduvan som kommer från klippduvan, är därför enbart sedd som ett skadedjur. Stadsduvan har också anpassat sig väl till städerna och kan föda upp 8 kullar per år i motsats till klippduvan som endast föder upp 2 kullar.